VÄRLDENS BÄSTA FILMER

 

Väl i fängelse så är han väldigt lydig och uppförde sig väl, så efter en tid i fängelse så får han ett erbjudande om en nyuppfunnen rehabiliterings projekt för brottslingar som ska få honom botad på bara två veckor, och då vara redo att bli släppt ut i den verkliga världen igen. Han går glatt med på att medverka då han ska bli släppt efter bara två veckors tid om det funkar, vilket han inte tror det kommer att göra. Under behandlingen så får han se videos med våld och sex, och i bakgrunden så spelas hans favorit artist; Ludwig van Beethoven den nionde symfonin. Innan han fick se dessa videors så fick han ett medel som gör att han blir kraftigt illamående och de spärrar upp hans ögon och binder fast honom i en tvångströja så han inte kan kolla bort från filmen när han mår dåligt. De gör detta om och om igen med honom trots att han skriker att de ska sluta, men tillslut så är han också botad, han kan inte tänka på våld eller sex utan att få kraftiga illamåendes känslor.  Han är då helt försvarslös och redo att släppas ut i samhället igen.

 

 

Filmen blev nominerad till 4 Oscars, bland annat för bästa film. Stanley Kubrick blev trött på all kritik mot filmen så han drog in den och instruerade att den inte fick släppas i Storbritannien igen efter hans död. Som sagt så släpptes den igen efter hans död den 17 mars år 2000.

Filmen innerhåller väldigt mycket nakenhet och våld, och den väcker frågor som hur långt kan och får man gå med att ta bort människors fria viljor för att få dem att passa in i samhället, så jag tycker att den är lika relevant i nutid som den var när den kom ut år 1971.

Jag tycker att det var en väldigt speciell film, absolut inte en film för alla, den är väldigt konstnärlig men definitivt sevärd enligt mig. Jag ger den 3 av 5 i betyg!

House of flying daggers är en kinesisk film regisserad av Zhang Yimou år 2004. Filmen utspelar sig under Tangdynastin (618-907) som var en av de mäktigaste dynastierna i Kinas historia. När filmen börjar är landet i upplopp och oro, Tangdynastin är på väg mot sitt slut och ett flertal motståndsrörelser har uppstått med målet att störta regimen. En av motståndsgrupperna heter Flying Daggers; deras specialitet är att kasta livsfarliga knivar. Regimens soldatstyrka har precis vunnit ett viktigt slag och lyckats döda Flying Daggers gamla ledare. Rykten säger dock att den gamle ledarens blinda dotter Mei har flytt från rörelsen för att söka hämna sin far, och det sägs att hon nu befinner sig i regimens territorium – utklädd till en dansande glädjeflicka på det nyöppnade glädjehuset. Två av regimens polismän, Jin och Leo, bestämmer sig för att försöka lura Mei i en fälla och genom att låtsas vara på hennes sida få henne att visa vägen till motståndsrörelsens näste. På uppmaning av Leo sticker Jin iväg med Mei på en farlig resa genom skog och mark för att hitta Flying Daggers. Under tiden Jin och Mei är på flykt tvingas de gång på gång strida mot regimens soldater som alltid är de hack i häl. De räddar varandra ur alla möjliga sorters knipor och deras relation blir djupare och djupare ju längre tiden går. Men ingenting är som det verkar, och ingen är tillförlitlig i en tid av krig – vem lurar vem egentligen?

Det här är en jättebra film om kärlek, svartsjuka, krig och svek, som man kan se hur många gånger som helst. Det är bra balans mellan de häftiga actionscenerna som är avancerade och påhittiga, och de romantiska delarna av filmen. Handlingen är spännande och inte ett dugg förutsägbar – man blir överraskad gång på gång av att ingenting är som man trodde. Dessutom är det kinesiska landskapet helt galet vackert och musiken och ljudeffekterna gör det ännu mera verkligt. Skådespelarna gör en mycket bra och trovärdig insats i det passionerade triangeldramat. Kinesisk film när den är som bäst - En solklar 4:a !

Regissör: Georges Harnack och Morgane Nataf

Dialog: Franska, men med engelsk text

Längd: 16 minuter

Stängda minnen, som filmtiteln översätter, handlar om Rosen Hicher som har varit en prostituerad i 22 år, men nu valt att lägga av. Hon vill lägga alla minnen av sitt förflutna som prostituerad bakom sig, men minnena av alla män som radar upp sig går inte att glömma, det har varit en för stor del av livet helt enkelt. Hon berättar om hur äcklad hon blir av tanken på alla män hon har varit med, tjocka, smala, rika, fattiga, alla sorter du kan tänka dig. Och alla villiga att betala för att få ligga med henne. Men nu när det är över, hur ska hon då återgå till att leva ett normalt liv?

Regissör: Robert-Jan Lacombe

Dialog: Franska, med engelsk text

Längd: 39 minuter

Denna dokumentärfilm handlade om Robert-Jan Lacombe som bodde i Mandima, Afrika tills han fyllde 10 år. Därefter så flyttade han med sin familj till Frankrike, år 1996. Tre månader senare så utbröt ett krig i Mandima, och alla hans vänner fanns kvar där och det var inget han kunde göra åt det. Han återvänder till Mandima 15 år efter att han lämnat landet, för att söka upp sina närmsta barndomsvänner.  Väl där så filmar han återföreningen med sina gamla vänner och hur landet ser ut flera år efter krigets slut. Byn finns fortfarande kvar och människorna i den har fortsatt sitt liv som vanligt. En av barndomsvännerna hade dött i kriget, men de andra var väldigt glada över att se honom, men de kände också att han som var en vit man hade övergivit dem när kriget bröt ut. De trodde att han hade vetat om att det skulle ske, men inte hade varnat dem. Men han förklarade att datumet när han skulle åka till Frankrike hade varit bestämt i tre års tid, att han inte hade vetat. Jag tror att de fortfarande inte trodde honom, men de valde att acceptera det, gjort är gjort.

Robert-Jan med sina barndomsvänner i Mandima

Robert-Jan med en av barndomsvännerna då han får vara med på radiostationen som kompisen jobbar på

När han lämnar Mandima första gången, båda gångerna så åkte han iväg i exakt samma plan

Jag tycker att denna dokumentär film var den bästa av de fyra som vi såg. Den var gripande och mycket välgjord. Jag ger den därför 4 Louise av 5!

 

 

Den 20 min. långa dokumentären från 2012 om en iransk flicka som uppfostrades till en pojke. När familjen bara fick döttrar och pappan var ensam med hela jordbruket och ansvaret för att försörja familjen, bestämde sig föräldrarna för att låta uppfostra en av döttrarna till en pojke istället; hon kläddes i pojkkläder, fick följa med pappan och sköta jordbruket och lärdes upp att göra allt en man behöver kunna som försörjare i dagens Iran. Nu är hon över 80 år gammal och berättar sin historia.

Dokumentären börjar med en närbild på en mycket gammal kvinna i kortklippt, vitt hår med en liten mössa på huvudet, som sitter och sörplar en stor kopp med te. Hon bär stora, mörka och manliga kläder och när hon reser sig ser man att ryggen kutar efter år av slit och jobb på åkern och hon lutar sig på sin träkäpp för att få stöd när hon går. Den 80-åriga kvinnan bor ensam; hon har gett upp tanken på giftermål och är nöjd med att bo tillsammans med sina djur som hon tar hand om alldeles själv. Hon är mycket blyg inför kvinnor och trivs bäst bland sina gubbkompisar, en konsekvens av att hon alltid uppfört sig själv som en man och umgåtts med de andra männen i trakten. Hon berättar skrattande att hon är den enda kvinnan som männen i trakten vänder sig till för att få råd om giftermål och kärlek, att hon är den enda kvinnan de litar på. Flera av männen samlas då och då för att diskutera och köpslå om giftermål mellan deras söner och döttrar, och den gamla kvinnan spelar den viktigaste rollen i rummet som förhandlare, rådgivare och medlare mellan männen. Hon undrar hur hennes liv skulle ha sett ut om hon uppfostrades som en flicka istället; skulle hon vara gift nu? Och vad skulle hon göra om eftermiddagarna? Inte skulle hon gå ner på det lokala fiket och röka vattenpipa med gubbarna i trakten och inte skulle hon fortfarande skörda åkern.
Den här dokumentären var helt fantastisk! Den gamla kvinnan är så otroligt charmig och rolig då hon berättar om sitt liv och man märker hur omtyckt hon är bland alla i byn. Dokumentären fick mig att börja tänka på hur ens uppfostran och könsroller formar en till den man är och hur det påverkar hur ens liv ser ut idag. Kortfilmen fångar också upp den vackra och karga bergsmiljön i Iran som omgärdar den gamla kvinnans hus, och ger en inblick i Irans kultur. Den främsta bilden som fastnar i huvudet på mig efter filmbesöket är den av kvinnan som sörplar, sörplar och sörplar te medan hon berättar om sitt annorlunda liv. Jag har inte sett mycket kortfilm, men jag kan ändå säga att den här kortfilmen var av högsta klass – 5 lisa av 5 lisa i betyg!

Detta är en riktig roadtrip film och deras vänskap blir starkare med resans gång då de hamnar i djupare och djupare i problem med polisen. Filmen var nominerad till 6 Academy Awards och vann ett pris för Best Original Screenplay. Både Susan Sarandon och Geena Davis var nominerade i bästa skådespelerska kategorin men de förlorade mot Jodie Foster för hennes roll i The Silence of the Lambs.

Filmtrailer:

 Detta är en av mina favorit filmer så jag ger såklart den 5 av 5 i betyg!