VÄRLDENS BÄSTA FILMER

Regissören Dagur Kari har gjort den här isländska kultfilmen från 2003 som handlar om en ung kille, Noi, som bor på norra Island vid en avlägsen fjord tillsammans med sin farmor och sin pappa. I byn känner alla varandra och på vintern är området helt avskuret från resten av omvärlden i och med de enorma snömassorna och de höga, snöklädda och hotfulla bergen. Trots det kalla vädret tycks ingen ha på sig varma kläder; Noi går ständigt omkring med en tunn jacka över sin islandströja trots den bitande kylan och de bistra vindarna. Han unga liv är minst sagt tråkigt och deprimerande; hans pappa super, han har inga vänner som han umgås med och han struntar totalt i allt vad skolan innebär och tillslut leder hans höga frånvaro till att han blir relegerad från skolan. Istället fördriver han tiden åt att strosa runt i byn och göra duma påhitt. Ibland när allt blir för mycket och han vill vara för sig själv smiter han ner i ett hemligt utrymme i form av ett underjordiskt rum under källaren. Det är inte alls så att han är dum utan han visar snarare tendenser på att vara en oslipad diamant som under den bittra ytan är ett oupptäckt geni. När en ny ung tjej, Iris, som har flyttat till den kalla hålan från storstaden börjar jobba på bensinmacken blir Noi kär och drömmer om att fly från sitt snöiga fängelse med henne. Problemet är dock att han står utan jobb och pengar vilket gör det hela lite svårare. Han bestämmer sig således för att gå den kriminella vägen och snor en bil som ska ta honom och Iris långt bort därifrån, till en solig strand med palmer som svajar i vinden. Utbrytningsförsöket blir tyvärr ett totalt fiasko som leder till häktning och till råga på allt bryter en lavin ut i byn. Noi har tur som råkar befinna sig i sitt hemliga skyddsrum under jorden när lavinen bryter ut medan många av hans nära och kära har oturen att drabbas av naturkatastrofen. Som om livet inte vore hårt nog dör alla hans anhöriga i olyckan – hans pappa, farmor och hans kärlek Iris. Noi är nu helt ensam utan hus, vänner, familj, kärlek och trygghet. Det enda som håller honom sällskap är den ihärdiga vintern...

Trots att den här filmen var väldigt nedstämd och oerhört sorglig var den väldigt bra på många sätt; verklighetstrogen, bra skådespelare och en fängslande huvudroll. Jag som alltid klagar på hur den svenska vintern är så otroligt lång och kall kan inte ens föreställa mig hur människor på norra Island kan ta sig igenom vinter efter vinter utan att försjunkna i en djup depression. Jag tycker att den här filmen är ett lysande exempel på hur beroende vi människor är av ljus, solsken och värme i våra liv. Vi behöver solens strålar som ger oss energi och vi behöver ljus för att orka ta oss upp på morgnarna. Ett liv i ständig kyla och mörker skulle inte någon människa må bra av. Vi är dessutom beroende av kärlek, värme och omtanke vilket Noi upplever när Iris dyker upp och blir en del av hans liv. Hon blir ett ljus i hans mörka tillvaro och tanken på henne lyser upp hans nattsvarta tankar. När hon sedan dör kan jag inte ens föreställa mig vad Noi känner. Som tittare känner jag medlidande med stackars Noi som slösar bort sitt liv och sin intelligens. Eller gör han det? Kan han komma någonstans längre bort från den kalla hålan och göra någonting av sitt liv även om han skulle försöka, eller är det omöjligt? I en Hollywoodfilm skulle självklart Noi lyckas med sitt utbrytningsförsök; han skulle lyckas undkomma med den stulna bilen och Iris skulle sitta i sätet bredvid när han färdas mot sitt nya lyckliga liv, på väg mot en bättre och ljusare framtid. Syftet med den här filmen är dock inte att få till ett lyckligt slut. Regissören förmedlar en hopplöshet som får mig att önska att jag aldrig får uppleva en vinter på Island och jag förundras över hur mycket vi påverkas av miljön vi lever i. En mycket bra film som berör och får en att tänka till och faktiskt uppskatta den svenska vintern som i förhållande till Island är mild och ljummen… Annorlunda och sevärt - 4 av 5 i betyg!

Spaniens officiella Oscarbidrag år 2002, ”måndagar i solen”, utspelar sig i en kuststad i soliga Spanien där varvet tvingas slå igen vilket leder till att över 200 anställda förlorar sina jobb. Fem goda vänner som alla förlorade sina jobb när varvet lades ner fördriver tiden med att samlas varje kväll på den lokala puben, La naval, för att dränka sina sorger med en hög alkoholhalt och diskutera varandras problem. Ägaren till La naval heter Rico och är även han en före detta arbetare på varvet som förlorade sitt jobb. Han låter sina vänner dricka på krita trots att han är väl medveten om att det är en ytterst liten chans att han ska få igen alla pengar. Tiden går och de fem vännerna hanterar arbetslösheten på olika sätt…

Lino försöker förgäves och outtröttligt att söka jobb som han redan vet kommer att gå till någon yngre. Han färgar det gråa håret svartare, bär tjusiga kostymer för att se yngre ut och lär sig t.o.m. grundläggande datorkunskaper av sin tonårige son. Men inget tycks verka hjälpa och tillslut ger han upp och inser faktum – det går inte att söka ett jobb som 50-åring när jobbannonsen söker 20-30 åringar. José står utan jobb medan hans hustru är inkomsttagaren i förhållandet, vilket gör att José känner sig förödmjukad och hånad. Han inbillar sig att andra karlar flörtar med hans fru och att männen på banken skrattar åt honom för hans brist på jobb. Han känner sig liten, obetydlig och arg, medan hans fru Ana börjar tröttna på hans beteende. Santa är rebellen i gänget som vägrar att erkänna sina egna misstag. Han förstör två gatulampor utanför det före detta varvet för att uttrycka sin vrede och sitt missnöje över att ha förlorat sitt jobb, men han gör inget som helst för att försöka få ett nytt. Sergei är en ryss som utbildat sig till kosmonaut innan sovjetunionens fall, och Amador har blivit lämnad av sin fru och sjunker allt längre ner i alkoholberoendet som tillslut tar hans liv. Allas liv har blivit starkt påverkade av varvets nedläggning och de tillbringar varje måndag i solen eftersom att de inte har något jobb att gå till.    

Ärligt talat så var inte det här en film för mig. Handlingen är realistisk, kanske för realistisk, om fem ganska deprimerade män utan jobb som bara låter tiden gå. I verkligheten är det säkert såhär för många och jag tror att många har upplevt hur svårt det är att ta sig in på arbetsmarknaden igen efter ett par år som arbetslös. Men bara för att en film är realistisk behöver det inte betyda att filmen är bra. Jag kan inte förstå varför denna film fått så många nomineringar och priser – den var långtråkig och händelselös. Visst var skådespelarna bra och trovärdiga, och när humorn väl visade sig var filmen rolig, men för det mesta var Los lunes al sol seg, oinspirerande och tråkig. När slutet kom kändes det som att i princip ingenting hade hänt. Dock var filmmusiken ett plus som höjde betyget och Javier Bardems skådespelarinsats som rebellen Santa gjorde filmen klart mer sevärd. Den här filmen är för mig absolut inte i klass att nomineras till en Oscar – jag ger den en 3:a av 5 i betyg. Kanske är jag helt enkelt för ung för en film om medelålders arbetslösa män som super varje kväll..?

 

Den franska filmen som på svenska är översatt till ”En oväntad vänskap” tog hela filmvärlden med storm när den kom ut på biograferna år 2011. Les intouchables betyder de oberörbara och är berättelsen om ett omaka par som till allas förvåning blir vänner för livet trots sina olika egenskaper och olika förutsättningar.
Den rullstolsbundna miljonären Philippe är förlamad i nästintill hela kroppen och är i behov av daglig hjälp. Han söker i början av filmen en ny assistent som på heltid ska finnas på plats i hans hem och vara till hjälp under tjugofyra timmar om dygnet. Han intervjuer en hel drös av olika människor med fina utbildningar och som teoretiskt sett är lämpliga för arbetet men som inte faller honom i smaken. Philippe söker någon utan medkänsla som ser honom som en medmänniska snarare än en invalid, och tillslut hittar han den perfekta personen för jobbet; den unga killen Driss från slummen som inte på något vis visar att han tycker synd om Philippe. Driss vill egentligen inte ha jobbet utan är i själva verket bara på intervjun för att få ett papper signerat för att få ut sitt socialbidrag, men Philippe övertalar honom att ta jobbet. Från början är Driss helt ovetande om hur man ska ta hand om en rullstolsbunden person men han är ung, har en stark kropp och visar ingen medkänsla - vilket visar sig vara precis det som Philippe behöver. Han förändrar hela tillvaron för Philippe och alla de övriga anställda från en tråkig och inrutad vardag till en rolig och spontan sådan. Jobbet som Philippes personliga assistent blir mer än bara ett jobb och de två olika individerna utvecklar en stark vänskap som håller livet ut genom vått och torrt.

Les Intouchables är en helt fantastisk film om en oväntad men ändå så självklar vänskap. Filmen visar att alla människor vill vara människor utan att behöva påverkas av yttre faktorer och att vi alla är ganska lika ändå, trots att vi ser olika ut och har olika förutsättningar. Rullstolsbundna Philippe och Driss drömmer exempelvis båda om kärlek och vänskap och inser att de har mycket gemensamt om de ser förbi varandras olika yttre faktorer. Det är viktig film som säger att vi inte ska styras av vårt yttre utan att det är insidan som räknas. Om man bara ger folk en ärlig chans och lär känna de utan att döma de direkt pga. utsidan, så inser man ofta att man har mer saker gemensamt än vad man från början trodde. Utåt sett skulle aldrig någon kunna tro att en kulturintresserad miljonär från de fina kvarteren i stan och en fattig kille från slummen som är totalt ointresserad av konst och kultur skulle kunna bli bästa vänner. Les Intouchables visar att en sann vänskap inte bygger på var man kommer ifrån och vilken bakgrund man har; vänskap handlar om en människas insida och att kunna se förbi varandras olikheter för att istället inse hur lika vi alla faktiskt är i botten. Jag blev mycket berörd av den här filmen och särskilt imponerad blev jag av Omar Sy som gör en otroligt bra rollprestation som Driss. Den här filmen fick mig att både skratta och gråta av lycka. En film att bli lycklig av och som ger en hopp om livet - en solklar 4:a i betyg!

Den kanadensiska filmen The Tracey Fragments från år 2007 vann ett flertal av de finaste utmärkelserna vid Canadian Award och har blivit omtalad som en modig och vågad film av flera kritiker i både Kanada och USA. Den handlar om 15-åriga Tracey vars liv kantas av trakasserier av taskiga tjejer i skolan och problem med föräldrarna hemma. Hon drömmer sig ofta bort under dagarna och fantiserar om den nya snygga killen på skolan. En dag går allt åt helvete och Traceys liv går i tusen bitar när hennes lillebror plötsligt försvinner…
Filmen börjar i slutet av berättelsen. Tracey sitter ensam i baksätet på en buss i en kanadensisk liten stad, naken och invirad i ett blommigt duschdraperi. Hon är arg, ledsen och förbannad. Hennes lillebror är försvunnen, det är en farlig snöstorm på väg och hon vet inte vad hon ska ta sig till eller vem hon ska vända sig till efter hjälp. Hon tittar ständigt ut genom bussfönstret efter sin bror och ibland tycker hon att hon ser hans blåa jacka skymta förbi på trottoaren utanför, men det är aldrig han. Hur kunde hennes lillebror ta sig ut ur huset och försvinna, vem lät honom gå ut och vem är det som egentligen är ansvarig för att han har försvunnit? Tracey berättar historien från början: hon är inte en av de populära tjejerna på skolan och blir mobbad och utanför pga. sina små bröst som hon ständigt får höra pikar om. En dag försöker hon sminka sig och ha utmanande kläder för att likna de andra tjejerna i hopp om att få slut på trakasserierna, men hennes försök blir inte en succé – hon får ännu mer skit för att hon försöker passa in och hemma blir hennes föräldrar upprörda över hur hon ser ut och ger henne utegångsförbud för hennes upproriska beteende. Utegångsförbudet leder till att hon ger sig ut fast hon inte får och hennes lillberor följer efter henne ut i skogen vid en liten flod. Han är liten och leker hund. Tracey kastar pinnar som hennes lillbror gärna springer efter för att hämta när han leker. Hennes liv är hemskt tråkigt och meningslöst, men plötsligt dyker den snygga och spännande nya killen som hon har spanat på i skolan upp vid kanten av skogen. Han står lutad mot sin bil, röker, och uppmanar henne att komma och prata med honom. Tracey känner ett uns av hopp och fantiserar om att de ska bli ett par, men han tänker annorlunda. Han utnyttjar henne och slänger sedan ut henne ur bilen med byxorna nere innan han kör därifrån utan att säga ett ord. Som att allt inte redan var hemskt upptäcker Tracey att hon släppt sin bror ur sikte när hon var med killen och nu kan hon inte hitta honom. Den enda hon verkar kunna vända sig till efter hjälp är en knarklangare vid namn Lance, men även han visar sig vara en svikare…

Det som uppmärksammade mig och fick mig att vilja se den här filmen var först och främst att fantastiska skådespelerskan Ellen Page spelar huvudrollen (och man kan alltid lita på att hon gör en bra rollprestation) och att filmen har en nytänkande scenuppbyggnad. Den visar inte endast en bild i rutan, utan flera små bilder av vad som händer i scenen. Samtidigt som man ser huvudkaraktären Tracey göra ett ansiktsuttryck i en del av rutan ser man henne göra ett annat i den andra delen – man ser bitar och delar, fragments, ur hennes liv. Den svenska översättningen av filmens namn är ”Tracey – en dag går livet i tusen bitar”, och det är just de bitarna av Traceys liv vi får se tumla runt i en viss oordning i tv-rutan. Filmen är alltså inte uppbyggd på det klassiska viset med en början, fördjupning, konflikt, konfliktlösning, avtoning och ett slut, utan istället hoppar filmen från händelse till händelse utan någon vidare koppling. Det kan vara svårt att hänga med ibland och i början blev jag frustrerad av att scenerna inte hängde samman i ett led som ledde mot ett slut, men när jag väl koncentrerade mig och hängde med i berättelsen så uppskattade jag den annorlunda scenuppbyggnaden mycket.

Jag tycker att The Tracey Fragments var en mycket bra film när man väl koncentrerade sig och förstod vad som hände. Det är inte en film att se om man vill må bra och bli glad; visst innehåller filmen små inslag av humor, om än mörk sådan, men för det mesta är det en ganska brutal berättelse som inte är konstlad eller förskönad. Man får följa med i Traceys tankar och hon uttrycker sina åsikter rätt fram utan konstigheter. Som ung tjej känner jag igen mig mycket i vad som Tracey tänker och upplever, även om jag inte upplevt samma extrema händelser som hon gör i filmen. När man äntligen förstår att det faktiskt är Tracey som har tappat bort sin lillebror när hon skulle ha sett efter honom känner man ett stort medlidande och sympati för Tracey. Hon försöker lindra sin ångest och skyldighet genom att skylla på att det var föräldrarna som gav henne utegångsförbud i första taget vilket ledde till att hennes bror försvann. Men inget kan få henne att må bättre och hon kan inte fly den brutala verkligheten med hjälp av fantasier; hon har blivit utnyttjad av den enda killen som hon faktiskt trodde sig kunna bli kär i och som hon även trodde fatiskt gillade henne. Jag tycker att det är viktigt och modigt att visa en film som visar hur en ung tjej blir sviken och utnyttjad av den killen som hon har föreställt sig vara mannen i sitt liv, och jag tror att det är många som känner igen sig i det.
Den här filmen var jättebra och jag rekommenderar den starkt för alla som orkar se en film utan ett lyckligt slut - 4 av 5 i betyg.