VÄRLDENS BÄSTA FILMER

Den kanadensiska filmen The Tracey Fragments från år 2007 vann ett flertal av de finaste utmärkelserna vid Canadian Award och har blivit omtalad som en modig och vågad film av flera kritiker i både Kanada och USA. Den handlar om 15-åriga Tracey vars liv kantas av trakasserier av taskiga tjejer i skolan och problem med föräldrarna hemma. Hon drömmer sig ofta bort under dagarna och fantiserar om den nya snygga killen på skolan. En dag går allt åt helvete och Traceys liv går i tusen bitar när hennes lillebror plötsligt försvinner…
Filmen börjar i slutet av berättelsen. Tracey sitter ensam i baksätet på en buss i en kanadensisk liten stad, naken och invirad i ett blommigt duschdraperi. Hon är arg, ledsen och förbannad. Hennes lillebror är försvunnen, det är en farlig snöstorm på väg och hon vet inte vad hon ska ta sig till eller vem hon ska vända sig till efter hjälp. Hon tittar ständigt ut genom bussfönstret efter sin bror och ibland tycker hon att hon ser hans blåa jacka skymta förbi på trottoaren utanför, men det är aldrig han. Hur kunde hennes lillebror ta sig ut ur huset och försvinna, vem lät honom gå ut och vem är det som egentligen är ansvarig för att han har försvunnit? Tracey berättar historien från början: hon är inte en av de populära tjejerna på skolan och blir mobbad och utanför pga. sina små bröst som hon ständigt får höra pikar om. En dag försöker hon sminka sig och ha utmanande kläder för att likna de andra tjejerna i hopp om att få slut på trakasserierna, men hennes försök blir inte en succé – hon får ännu mer skit för att hon försöker passa in och hemma blir hennes föräldrar upprörda över hur hon ser ut och ger henne utegångsförbud för hennes upproriska beteende. Utegångsförbudet leder till att hon ger sig ut fast hon inte får och hennes lillberor följer efter henne ut i skogen vid en liten flod. Han är liten och leker hund. Tracey kastar pinnar som hennes lillbror gärna springer efter för att hämta när han leker. Hennes liv är hemskt tråkigt och meningslöst, men plötsligt dyker den snygga och spännande nya killen som hon har spanat på i skolan upp vid kanten av skogen. Han står lutad mot sin bil, röker, och uppmanar henne att komma och prata med honom. Tracey känner ett uns av hopp och fantiserar om att de ska bli ett par, men han tänker annorlunda. Han utnyttjar henne och slänger sedan ut henne ur bilen med byxorna nere innan han kör därifrån utan att säga ett ord. Som att allt inte redan var hemskt upptäcker Tracey att hon släppt sin bror ur sikte när hon var med killen och nu kan hon inte hitta honom. Den enda hon verkar kunna vända sig till efter hjälp är en knarklangare vid namn Lance, men även han visar sig vara en svikare…

Det som uppmärksammade mig och fick mig att vilja se den här filmen var först och främst att fantastiska skådespelerskan Ellen Page spelar huvudrollen (och man kan alltid lita på att hon gör en bra rollprestation) och att filmen har en nytänkande scenuppbyggnad. Den visar inte endast en bild i rutan, utan flera små bilder av vad som händer i scenen. Samtidigt som man ser huvudkaraktären Tracey göra ett ansiktsuttryck i en del av rutan ser man henne göra ett annat i den andra delen – man ser bitar och delar, fragments, ur hennes liv. Den svenska översättningen av filmens namn är ”Tracey – en dag går livet i tusen bitar”, och det är just de bitarna av Traceys liv vi får se tumla runt i en viss oordning i tv-rutan. Filmen är alltså inte uppbyggd på det klassiska viset med en början, fördjupning, konflikt, konfliktlösning, avtoning och ett slut, utan istället hoppar filmen från händelse till händelse utan någon vidare koppling. Det kan vara svårt att hänga med ibland och i början blev jag frustrerad av att scenerna inte hängde samman i ett led som ledde mot ett slut, men när jag väl koncentrerade mig och hängde med i berättelsen så uppskattade jag den annorlunda scenuppbyggnaden mycket.

Jag tycker att The Tracey Fragments var en mycket bra film när man väl koncentrerade sig och förstod vad som hände. Det är inte en film att se om man vill må bra och bli glad; visst innehåller filmen små inslag av humor, om än mörk sådan, men för det mesta är det en ganska brutal berättelse som inte är konstlad eller förskönad. Man får följa med i Traceys tankar och hon uttrycker sina åsikter rätt fram utan konstigheter. Som ung tjej känner jag igen mig mycket i vad som Tracey tänker och upplever, även om jag inte upplevt samma extrema händelser som hon gör i filmen. När man äntligen förstår att det faktiskt är Tracey som har tappat bort sin lillebror när hon skulle ha sett efter honom känner man ett stort medlidande och sympati för Tracey. Hon försöker lindra sin ångest och skyldighet genom att skylla på att det var föräldrarna som gav henne utegångsförbud i första taget vilket ledde till att hennes bror försvann. Men inget kan få henne att må bättre och hon kan inte fly den brutala verkligheten med hjälp av fantasier; hon har blivit utnyttjad av den enda killen som hon faktiskt trodde sig kunna bli kär i och som hon även trodde fatiskt gillade henne. Jag tycker att det är viktigt och modigt att visa en film som visar hur en ung tjej blir sviken och utnyttjad av den killen som hon har föreställt sig vara mannen i sitt liv, och jag tror att det är många som känner igen sig i det.
Den här filmen var jättebra och jag rekommenderar den starkt för alla som orkar se en film utan ett lyckligt slut - 4 av 5 i betyg.